Vi minns: Dynamo Kiev 1975/76 – hjärtat av sovjetisk fotboll

Under en en tid när människor från Öst- och Västeuropa stod mot varandra i krigens brant fanns ett sovjetiskt lag som visade sig vara bäst på att sparka fotboll. Detta är berättelsen om Dynamo Kiev 1975/76, klubben från Sovjetunionen som från ingenstans visade sig vara bäst i världen.

På 1970-talet representerade Kiev hjärtat av sovjetisk fotboll, men även Sovjetunionen som en nation. Under denna period visste den stora brittiska allmänheten endast lite om Kiev – det var mest synonymt med kyckling och gav sitt namn till decenniets mycket sofistikerade maträtt. Musikentusiaster, av både klassisk och rockgenrer, skulle också ha varit bekanta med Kiev genom “Mussorgsky’s Pictures at an Exhibition”, som är en väldigt känd musiksvit världen över. Kiev var bland annat även födelseplatsen för Golda Meir, Israels fjärde premiärminister, och Igor Sigorsky, uppfinnaren av helikoptern. Men den viktigaste av alla – åtminstone för denna historien – var en annan sovjetisk man som skulle komma att bli en av världens bästa målgörare. Den 5 november 1952 föddes Oleg Blokhin, en av Sovjetunionens största fotbollsspelare genom tiderna, i Kiev.

När vem som helst väljer Sovjetunionen bästa elva är Blokhin alltid med i sällskap tillsammans med legender som Lev Yashin, Albert Shesternev och Valentin Ivanov. Mellan 1973 och 1975 blev han nominerad till årets sovjetiska spelare, och under de sex säsongerna mellan 1972 och 1977 var han bästa målgörare i alla utom en.

Besegrade fördomarna om sovjetiska fotbollsspelare

Tekniskt sett var spelarna i Kiev väldigt välutbildade, vältränade och skickliga. 1975 kunde frukterna av Sovjetunionens arbete i fotbollen ses av en bredare publik när de vann den ryska ligan och Europeiska cupvinnarcupen. Genom Sovjetunionens öppnade av fotbollen skapade det en större beundran i Västvärlden över det ryska spelet, och även hur banbrytande Lobanovskyi var med sitt sätt att spela och verka i Dynamo Kiev. Men det var en spelare som publiken beundrades mest av vilket bar Blokhin.

När han var på sin topp var Blokhin enastående. 1975 utsågs han till årets europeiska fotbollsspelare för sina prestationer, Västvärlden blev lite förvånad av detta, men varför? Först och främst var vi inte alltför bekymrade över vad som hände i Sovjetunionen, förutom deras kalla krigsaktiviteter. För det andra ansåg Västvärlden att sovjeter, eller ryssar, producerade robot-liknande idrottsmän som saknade karisma och känsla. Blokhin bevisade att detta inte var fallet genom att visa vad han besatt. Han vann Ballon d’Or 1975 på ett enkelt sätt och kunde säkerställa 122 poäng, 80 före den andraplacerade Franz Beckenbauer. Inte mindre än 20 av de 26 väljarna valde Blokhin som förstahandsval. Det gjordes jämförelser mellan Blokhin och mannen som stått på väg mot europeisk fotboll de senaste åren, Johan Cruyff. Tio månader efter att ha blivit utnämnd till Europas bästa spelare hade Blokhin fortfarande inte fått sin trofé, vilket kan ha haft mer att göra med förbindelserna mellan öst och väst än UEFA.

Före 1975 visste Västvärlden väldigt lite om Blokhin eller om Dynamo Kiev, vilket skapade en ännu bättre berättelse och mystik om dem. 1971 vann de den ryska ligan och spelade framför i genomsnitt 60 000 åskådare per hemmamatch. De slutade på en andraplats de kommande två åren och 1974, under tränare Valery Lobanovskyi, blev de mästare igen. Den ryska fotbollen var inte berättigad till att spela Europacupen förrän 1975-76. Under tiden, som vinnare av den ryska cupen 1974, gick de in som deltagare i Europeiska cupvinnarcupen 1974-75.

Legendarisk tränare – var mästare i att förverkliga idéer

Tränare Lobanovskyi, tidigare rörmokare och ingenjör, antog en djup analytisk inställning till spelet och studerade sina spelare till minsta detalj. Han samarbetade med Anatoly Zelentsov, en idrottsvetare, som arbetade vid Sovjetunionens institut för kroppsutbildning. Förutom att mäta prestanda byggde Lobanovskyi och Zelentsov sin etos på tron ​​att utrotning av fel skulle bygga ett mycket framgångsrikt lag. Underlag för detta var en strategi att vinna alla hemmamatcher och spela oavgjort borta. Det var ett tillvägagångssätt som inte var särskilt vanlig i Sovjetunionen på under denna tiden och Lobanovskyi var först i Östeuropa med detta.

På frågan hur allt detta påverkade spelarna sa idrottsvetaren Zelentsov: ”Vi utvärderar spelarnas funktionella beredskap och hur deras potential kan realiseras. Och vi påverkar spelarna på ett naturligt sätt – vi bildar dem enligt de vetenskapliga rekommendationerna. Med hjälp av modelleringen monterar vi ”tegelstenarna” och skapar teamets ”skelett”. ” Blokhin, vars förhållande till Lobanovskyi aldrig var mer än professionell, var en av fotbollsspelarna som blev bättre genom denna träningen och blev snabbare – han kunde springa 100 meter på 11 sekunder – och även mer taktiskt medveten. Lobanovskyis väg var inte långt ifrån ”totalfotboll” som holländarna uppfann några år tidigare. I Jonathan Wilsons utmärkta ”Inverting the Pyramid” förklarar han att Lobanovskyi kallade sin version för ”universell” genom att han ville att hans framspelare skulle försvara och hans försvarare att attackera. Lobanovskyi och Zelentsov utarbetade schackliknande motståndare som spelarna övade oavbrutet på under träningarna.

PSV mot Dynamo Kiev 23 april 1975.

Hade okända världsspelare – vann allt

Nu var det dags för Europeiska cupvinnarcupen för första gången för ryssarna och Bulgariska CSKA Sofia stod för motståndet, då en mycket tuff motståndare. De slogs i den första omgången 2-0 totalt och sedan bortskaffades Eintracht Frankfurt (5-3), Bursaspor (3-0) och PSV Eindhoven när Kiev nådde finalen i Basel. Motståndaren var en annan östblocksklubb i form av Ungerns Ferencvaros. Finalen hade inte vunnit den schweiziska allmänheten och strax före matchen var det bara 4000 biljetter hade sålts. Det antyddes att Oleg Blokhin kanske inte var i tillräcklig bra form för att spela och att Kiev hade något av en skadekris. Blokhin, Volodymyr Onyschenko och Vladimir Muntyan hade alla fått slag i en ny ligamatch mot Ararat Erevan. Blokhin hade varit under intensiv behandling sedan han kom till Schweiz, sade sovjetpressen. Det var en viss grad av mörkläggning inblandad, för när Dynamo startade i Basel var deras lag på full styrka:

I mål var jätten Evgeniy Rudakov, en 33-åring som hade spelat i EM-finalen 1972 och även i OS i München senare samma år. Han var en moskovit och nominerades två gånger i Ballon d’Or i sin karriär. Vladimir Troshkin (28) var en annan medlem av Sovjetunionen 1972. Han spelade för ”Yenakiieve Chemical Plant” innan han gick till Kiev. Viktor Matvienko (26) kom från Zaporizhia i Ukraina. Han vann 21 landskamper för Sovjetunionen mellan 1971 och 1972. Stefan Reshko (28) spelade för Sovjetunionen i OS 1976 och vann totalt 15 landskamper.

Mikhail Fomenko (26) spelade för Kiev mellan 1972-79 och vann 24 landskamper för Sovjetunionen. På mittfältet var Vladimir Muntyan (28) en akrobatisk spelare som presenterades i 1970 års VM. Han spelade bara för en klubb, Dynamo Kiev, och vann 49 landskamper för Sovjetunionen. Han utnämns ofta bland Sovjetunionens bästa spelare. Anatoliy Konkov (25) var den hårda mannen på mittfältet. Han gick med i Kiev från Shakhtar Donetsk och spelade 47 gånger för Sovjetunionen. Han var också i Sovjetunionens grupp för 1972 års EM. Leonid Buryak (21) var den yngsta i laget. Viktor Kolatov (25) spelade 54 gånger för Sovjetunionen. En mittfältare som undertecknades från Rubin Kazan, han spelade i OS 1972 och 1972 och 1972 års EM. Anfallaren Voldomymyr Onyschenko (25) blev en sovjetisk legend och spelade 44 gånger för Sovjetunionen och gjorde 11 mål. Han deltog också i de två olympiska sidorna och i Euro 1972. Oleg Blokhin (22), vinnaren av 112 landskamper (42 mål) och åtta titlar och var förmodligen den största sovjetiska spelaren i historien. Av laget som startade mot Ferencvaros fortsatte åtta med karriärer som toppspelare.

Svårt ungerskt möte att vänta

Ferencvaros hade slagit ut Cardiff City, Liverpool, Malmö FF och Röda Stjärnan på väg till finalen i Europeiska cupvinnarcupen, men de var långt ifrån i en bra form till mötet med sovjeterna. De slutade på en tredjeplats i den ungerska toppuppdelningen 1974-75, långt efter Budapest-rivalerna Ujpest och Honved. Förutsägelser före matchen fastslog att Dynamo Kiev skulle vara för starka för Ferencvaros, och så visade det sig även vara. Ferencvaros-försvaret rörde sig långsamt och när Kiev väl hade kontrollerat var de till synes nöjda med att spela i sin takt. Tidningen The Times kommenterade att resultatet, en 3-0-seger för sovjeterna, var ”lite pinsamt … en steril match framför tre fjärdedelar tom St.Jakobs Park”.

Blokhin assisterade till det första målet i spelet för Onyschenko i den 18:e minuten. I den 39:e minuten gjorde han mål igen och skar in i ett långt avstånd som sköt i det övre hörnet, tack vare en mindre tabbe av målvakten. Blokhin nätade det tredje med ett fint avslut i den 67:e minuten. Han tog emot bollen precis innanför straffområdet, slingrade sig skickligt förbi en försvarare och rundade sedan målvakten för att skjuta in bollen på ett enkelt sätt. Kommentatorerna var ense om att detta frejdiga Dynamo Kiev skulle kunna bli nästa maktfaktor i Europa. Det gick dock inte riktigt så långt, men de slog iallafall Bayern München i Europeiska supercupen senare under året 1975.

En symbol för Sovjetunionen

Lobanovskyi och regeringen såg Dynamo Kiev som symbol för allt som var bra i sovjetisk sport – muskulösa fotbollsspelare som hade en finslipad, bra teknik. En månad eller så före Europeiska cupvinnarcup-finalen satte Lobanovskyi, som också var Sovjetunionens förbundskapten, en hel Dynamo Kiev-trupp som landslag. Det var ett experiment för att visa att internationella chefer hade en nackdel när de försökte bygga laganda och kontinuitet. Det avbröts snabbt, inte för att hans team inte var tillräckligt bra för att utföra uppgiften, utan för att de politiska konsekvenserna av ett lag som mesta dels bestod av ukrainare som representerade Sovjetunionen inte var representativ för landet. Ändå försvann konceptet inte i internationella termer. I till exempel Storbritannien kämpade de emot bland annat världsfotboll tanken att ett lag byggt kring till exempel Liverpool skulle kunna representera England. Den dåvarande engelske förbundskaptenen Ron Greenwood försökte med det utan framgång. Ingen kunde göra som Lobanovskyi gjorde, och särskilt inte som hans sovjetiska klubb.

Dynamo Kiev uppnådde europeisk framgång igen 1986 när de återigen lyfte Europeiska cupvinnarcupen. Än en gång följdes detta av stora förväntningar på Sovjetunionens landslag, men i Mexiko det året flimrade Blokhin och hans lagkamrater starkt innan allt slog ner som en pannkaka, vilket verkligen sammanfattar hela den sovjetiska fotbollsupplevelsen. Det var hjärtat av sovjetisk fotboll i ett nötskal.

Vi minns Dynamo Kiev 1975/76.