Fotbollens James Dean

En februaridag i Como, staden vid den världsberömda sjön, föddes en pojke som senare i livet skulle komma att dela det italienska folket itu. Året var 1943, mitt under det andra världskriget, en tid som var väldigt svår för gemene italienare.

Bara två år efter pojkens födsel dog hans pappa, vilket lämnade barnets mamma att på egen hand sköta om tvååringen och dennes två syskon. Pojken lärde sig tidigt att spela fotboll på en jätteliten gårdsplan som grundade de kvaliteter som han senare skulle bli känd för.

Vid 20 års ålder lämnade pojken Como för att söka lyckan i Genoa, Italiens äldsta fotbollsklubb. Han var en riktig dribbler som susade fram längs kanten, utom räckhåll för vilt kämpande försvarare. Han var varken stor eller stark, men hans tekniska färdigheter skulle göra honom till en av sin tids mest framgångsrika spelare.

Två år efter att han anlänt till den liguriska hamnstaden köptes han upp av Torino, klubben som en gång, 20 år tidigare, hade det bästa fotbollslag som världen någonsin skådat. Il Grande Torino, som laget kallades på fyrtiotalet, tillintetgjordes i en fruktansvärd flygkrasch i maj 1949.

När den tunne grabben från Como kom till Torino var laget på väg tillbaka efter många svåra år till följd av olyckan. Med sina strumpor nedrullade till vristen förförde den unge mannen Torinos supportrar som allt mer frekvent började sjunga sånger om denne offensive mittfältare.

Men lika älskad som han var på planen av så många, lika avskydd var han utanför densamma av en lika stor skara människor. Han hade en väldigt egen stil, extravagant om man så vill. Hans långa hår och skägg rimmade illa med den stiltrend som fanns i Italien på sextiotalet. Ansiktsbehåring sågs som rebelliskt, det påminde om revolutionärer somFidel Castro och Che Guevara. Det var ingenting som en fotbollsspelare skulle visa sig med.

Tack vare sitt utseende fick han många smeknamn som knappast var till syfte att hylla den skicklige fotbollsspelaren. Men vad brydde han sig? När han fick spela för landslaget dök han upp med stora, svarta glasögon och skrikiga kostymer, bara för att han kunde och ville.

Hans talang på fotbollsplanen var dock odiskutabel. 1967 ville lokalrivalen Juventus köpa honom för 750 miljoner lire, ett bud som accepterades av Torinos president, Orfeo Pianelli. När nyheten nådde supportrarna startade upproret. Torinos supportrar gick ut på gatorna och placerade sig utanför Pianellis hus liksom Juventus ägarfamiljAgnellis bostad för att protestera. Myten gör till och med gällande att FIAT-fabriken i Turin, som ägs av samma Agnelli-familj, riskerade att drabbas av en strejk då många Torino-supportrar arbetade på fabriken.

När nästa säsong återigen sparkade igång under hösten 1967 återfanns Torino-supportrarnas älskade fantasista på samma plats som vanligt, med sina strumpor nedrullade till vristerna.

I oktober samma år skulle spelaren, tillsammans med sin lagkamratFabrizio Poletti, in på baren Bar Zambon i centrala Turin för att vänta på 24-åringens flickvän, Cristiana Uderstadt. Anledningen till detta var att Como-sonen hade glömt nycklarna till sin och flickvännens nyinköpta lägenhet. Tillsammans med Poletti parkerade han sin bil på ena sidan vägen vid klockan nio på kvällen. För att ta sig över den hårt trafikerade vägen till baren var de tvungna att korsa mellan bilarna. När de väl nådde mitten av vägen stannade de för att vänta på att några bilar skulle passera. En bil kör då väldigt nära 24-åringen som tar ett steg bakåt. Det steget skulle visa sig bli det sista han tog.

Det var en 124 FIAT Coupé som körde på den unge fotbollsspelarens vänstra ben med en kraft som slungade honom till andra sidan vägen. När han landade där kom en Aprilia och körde över honom och släpade med honom i mer än femtio meter innan bilen stannade.

24-åringens liv gick aldrig att rädda. Gigi Meroni dog innan han hann gifta sig med sin älskade Cristiana. Meronis fötter, fyllda av fart och med strumporna nedrullade, skulle aldrig mer sprinta nedför högerkanten. Det blev aldrig mer än 103 matcher i den granatröda Torino-tröjan för en av de vackraste spelare som den italienska fotbollen har skådat.

Föraren av den 124 Fiat Coupé som så olyckligt krockade med Meroni hette Attilio Romero. Han var en stor Torino-supporter och hade bilder av Meroni hemma på väggarna. 1967 var han bara nitton år.

Söndagen efter Meronis död spelades ett derby mellan Torino och det Juventus som samma sommar velat köpa Gigi Meroni. Meronis nära vän och lagkamrat, Nestor Combin, gjorde tre mål i den match som Torino vann med rekordsiffrorna 4-0. Det fjärde målet gjordes av den spelaren som bar Gigi Meronis tröja nummer sju.

År 2000 var det dags för Torino att ta in en ny president i klubben. Valet föll på en man som varit en livslång supporter till den granatröda klubben. Hans namn var Attilio Romero. Mannen som orsakat en av klubbens största ikoners död 33 år tidigare var nu president. Hans fem år på posten blev dock aldrig framgångsrika. De slutade 2005 i konkurs och dåliga sportsliga resultat. Supportrarna brukade kalla honom för ”mördare”.

Imorgon, söndagen den 29:e september 2013, spelas ytterligare ettDerby della Mole mellan Torino och Juventus. Attilio Romero finns inte längre i närheten av klubben, men räkna med att Torinos supportrar iCurva Maratona kommer sjunga om deras legendariske fantasistas namn.

Gi-gi Me-ro-ni!