Gallianis bluff

Ännu en tvivelaktig mercato kan läggas till handlingarna för alla rödsvarta Milan-supportrar. Under flera år har fansen levt i förhoppningarna om att Milan en dag återigen ska bli så bra som de en gång var. Ett visst hopp lär ha tänts sommaren 2012 när klubben gjorde sig av med en hel hög gamla spelare och sa sig börja om på ny kula, en ungdomssatsande sådan. Ett år senare verkar allt ha varit en enda stor lögn.

Lögner är något som Adriano Galliani visat sig vara en mästare på. Det är Galliani som driver klubben i sin roll som amministratore delegato. Han har under flera transferfönster gått ut och lovat guld och gröna skogar för att i slutändan stå där med en halvfull påse. Det är lite som att jultomten skulle komma med en halvfull säck julklappar, alla inköpta på Lidl.

De senaste transferfönstrena har det ryktats om Carlos Tevez hit och Keisuke Honda dit. Man har gjort ”allt man kunnat” för att sälja iväg överflödiga spelare, utan att lyckas. Om ni tar en titt på Milans trupp idag så är den fylld av väldigt mediokra spelare, spelare som borde ha försvunnit för längesen.

Det finns fortfarande erkända fotbollstyckare som i vått och torrt skyddar Galliani och säger att han är en av de absolut främsta ”sportcheferna”. Då undrar jag om de följt Galliani särskilt nära under de senaste åren. Lögner tillhör spelet på den internationella fotbollsmarknaden, det är inget konstigt med det. Men att jämt och ständigt säga saker som senare visar sig vara totalt falska kan aldrig vara okej. Speciellt inte när det är supportrarna som får ta smällen. Det fanns en tid då Galliani var en skicklig ”sportchef”, men den tiden har nått vägs ände för ett bra tag sedan.

Sommarens Milan-mercato kan nätt och jämnt sammanfattas som ett fiasko. Klubben behövde förstärka försvaret och mittfältet i första hand, det insåg alla. Den en gång så stolta milanesiska försvarslinjen är idag lika stolt som föräldrarna till de barn som skämmer ut sig i Idol. Milan hade behövt värva in lite spets i den försvarslinjen, men istället nöjde man sig med Matias Silvestre. Mittfältet var i skrikande behov av lite kreativa fötter och hjärnor, men istället nöjde man sig med Andrea Poli. Poli är dock en bra värvning som kommer bli väldigt nyttig för Milan, men någon vidare kreatör är han faktiskt inte.

Istället la klubben sitt krut på att plocka in offensiva spelare trots att Milan redan sitter på ett par anfallare som utgör hela Italiens framtid i Mario Balotelli och Stephan El Shaarawy. In kommer Alessandro Matri och Kakà, vilket helt plötsligt gör El Shaarawys position i den rödsvarta klubben väldigt obekväm. Varför väljer Galliani att göra så här?

Milan betalar €10-12 miljoner för Matri, samma summor som Adem Ljajic hade kunnat hämtas in för. Den sistnämnde har framtiden för sig och är redan idag en bättre spelare än Matri. Pengarna hade också kunnat användas till en försvarare eller mittfältare, vilket hade varit ännu klokare.

När Galliani själv insåg att sommarens mercato närmade sig ett fiasko drog han sen fram ett väldigt gammalt ess ur rockärmen. Han hämtade hem Kakà. Och visst, Galliani ska ha all heder för en bra affär rent ekonomiskt, men det är i ärlighetens namn helt fel väg att gå för Milan. Visst kan Kakà göra bra saker i den rödsvarta tröjan, men det måste ju finnas betydligt mer intressanta namn ute på marknaden. Namn som det går att bygga en framtid med. Galliani valde istället det säkra spåret, för han visste att en återkomst för Kakà skulle tillfredsställa en stor del av supportrarna.

Samtidigt som Galliani gjorde det valet förstörde han en del av Milans framtid. Det som förra sommaren kallades för en ungdomssatsning visade sig nu vara en lögn. En lögn som köpte Milan-ledningen lite tid, men knappast någon långvarig kärlek.