Moacir Barbosa – läker tiden alla sår?

Emil Sandberg skriver om Moacir Barbosa, målvakt för Brasilien i landets hemma-VM 1950. Barbosa gjorde ett misstag som kostade Brasilien guldet, och förläts aldrig av sina landsmän. Istället fick han leva med felsteget under resten av sitt liv.

Brasiliens största dröm är och kommer alltid att vara att vinna VM hemma i Brasilien, på Maracanã. Som närmast var man 1950, när drömmen var mycket nära att gå i uppfyllelse. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och när målsättningar och förväntningar inte uppnås, då letar man efter syndabockar. Det vet Moacir Barbosa alltför väl.

Moacir Barbosa var en annorlunda och ny typ av målvakt. Han var ovanligt kort för att stå i mål, mätte bara 174 centimeter över marken. Det kompenserade han för genom att vara väldigt rörlig, och revolutionerande på sättet han positionerade sig. Istället för att hålla sig inne i målområdet hela matchen, likt de allra flesta målvakter på den här tiden, rusade Barbosa ut för att mata bort inlägg och parera frilägen.

Han var mörkhyad, och landslaget hade aldrig haft någon mörk målvakt tidigare. I den här tidens Brasilien generaliserade man gärna mörka spelare som duktiga offensivt, ofta snabba och tekniska, men inte tillräckligt pålitliga defensivt. Detta i kombination med hans ovanliga spelsätt skapade vissa tvivel bland befolkningen. De var vana vid föregångaren Oberdan Cattani, som blivit ett slags ideal för en brasiliansk målvakt. Cattani var lång, bredaxlad och solid. Han gjorde måhända inte de spektakulära räddningarna, men han var alltid en stabil och trygg sista utpost.

Under tiden då Barbosa fortfarande var backup i landslaget, fick han starta en match då Cattani var skadad. Barbosa släppte in två mål på en halvlek, och Cattani fick bita ihop och stappla in i halvtid.

Men Barbosa gavs chansen igen, och tog den. Han gjorde succé med sin smidiga och elastiska spelstil, och lagom till VM 1950 var han given i startelvan och sågs som en av världens bästa målvakter.

---

Brasiliens första VM

Andra världskriget fick konsekvenser även inom fotbollen. Sedan 1942 och 1946 års mästerskap hade ställts in, var det år 1950 dags för världens största fotbollsevenemang att åter göra entré. Då delar av Europa låg i ruiner öppnades dörren för sambafotbollens land, Brasilien, att för första gången någonsin arrangera VM.

Förväntningarna var stora på värdlandet, som till skillnad från andra deltagare förskonats kriget med dess negativa följder, och som dessutom hade ett mycket starkt lag. Man kunde bland annat stoltsera med Pelés barndomsidol; mittfältsherren Zizinho, och den fruktade och komplette anfallaren Ademir. Längst bak vaktade suveräne Moacir Barbosa buren.

För att ge sitt historiska hemma-VM alla förutsättningar att bli fullkomligt, byggdes en ny arena med kapacitet för 155 000 åskådare. Maracanã. Det var den arenan som höll i öppningsmatchen, där brassarna övertygande besegrade Mexiko med 4–0. Därefter spelade A Seleção oavgjort mot Schweiz och slog Jugoslavien, vilket gav en gruppseger och avancemang till finalrundan.

Festen var igång, publiken strömmade in, Ademir öste in mål och Barbosa höll sina nollor. Det såg onekligen lovande ut.

---

VM 1950 är faktiskt det enda fotbolls-VM som spelats utan en formell final. Istället gick vinnarna från de fyra grupperna vidare till en ny gruppspelsomgång, där vinnaren av mästerskapet kunde koras efter att dessa fyra lag ställts emot varandra i det nya gruppspelet. Sällskap som gruppsegrare fick Brasilien av Spanien, Sverige och av Uruguay.

I det avslutande gruppspelet inledde Brasilien med att tämligen enkelt besegra sina europeiska gäster – vinst med 7–1 över Sverige och med 6–1 mot spanjorerna. I sista matchen skulle man ställas mot grannlandet Uruguay, som kämpat till sig en seger samt kryssat en match, mot samma motståndare som Brasilien skåpat ut fullständigt. Nu var förutsättningarna klara: minst oavgjort och Brasilien skulle få lyfta VM-bucklan över sin egen mark, mot sin egen himmel. Var det för bra för att vara sant?

Alla gjorde sig redo för firande. För nu var det så gott som klart. Man hade varit storfavoriter redan inför mästerskapet, och lekande lätt dansat sig fram till finalen. Inget lag hade gjort fler mål än Brasilien, inget lag hade släppt in färre.

Eftersom platserna på Maracanã utgörs av betongplattor och inte stolar, kunde man välja att töja på kapaciteten. Denna möjlighet resulterade i 200 000 sålda biljetter, och än idag har ingen fotbollsmatch besökts av fler åskådare.

Redan innan matchen fick laget guldklockor med texten: ”Till världsmästarna”. Den franske FIFA-presidenten Jules Rimet, som var den som skulle dela ut pokalen, hade förberett ett gratulationstal på portugisiska men ingenting på spanska. Karnevalsvagnen som skulle transportera de brasilianska vinnarna runt Rio var förberedd och redo för avfärd, liksom den förplanerade segerparaden. Miljoner t-shirts med segertexter hade tryckts. Nu var det bara själva matchen som återstod.

---

VM-finalen

När första halvlek spelats färdigt var matchen fortfarande mållös, men det var Uruguay som hade skapat de farligaste målchanserna. Uruguay hade pressat på och vore det inte för målvakten Barbosas storspel, kunde ställningen varit annorlunda.

Bara två minuter in i andra halvlek tog Brasilien ledningen, och euforin var total bland den knappa kvarts miljonen människor på läktaren.

Nu behövde Uruguay göra två mål. Men istället för att stressa upp sig över underläget och gå framåt höll sig uruguayanerna kalla, vilket inte var vad Brasilien hade förväntat sig. Man tog det lugnt och lät brassarna fortsätta att hålla initiativet och anfalla, vilket öppnade ytor i deras försvar och gjorde dem sårbara.

Det dröjde inte länge innan Uruguays högerytter Alcides Ghiggia slog ett inspel från kanten, som direktsköts i första krysset. Det var kvitterat.

Brasilien var fortfarande världsmästare vid rådande resultat, men stämningen på arenan blev omedelbart en annan. En hög grad av nervositet väcktes hos alla på plats, såväl hos åskådare som hos spelare. Nu räckte det med en sekunds ouppmärksamhet, ett felsteg, för att allt skulle gå förlorat.

Med tio minuter kvar av matchen befinner sig Ghiggia återigen i inläggsposition. Flera spelare finns som alternativ i straffområdet, redo att stöta in bollen i mål. Barbosa tar ett par steg framåt, för att bereda sig på inlägget som var på väg. Istället väljer Ghiggia att skjuta.

– Jag sköt bollen intill stolpen, och när Barbosa slängde sig var den redan i mål, berättar Ghiggia. Det blev helt tyst. Bara tre personer har, med en enda rörelse, tystat Maracanã. Påven, Frank Sinatra och jag.

Barbosa hann knappt uppfatta vad som hade hänt. Men när han kände av tystnaden på arenan, tog han mod till sig och vände på huvudet. I målet såg han, till sin stora förtvivlan, den bruna läderbollen ligga.

– Han sköt i ytan jag hade lämnat, och Uruguay vann VM. Katastrofen låg på mina axlar.

---

Medan Ghiggia blev hyllad som en hjälte av sitt folk, tog livet en motsatt riktning för Barbosa. I landslaget fick han inte spela mycket mer, det blev bara en ytterligare landskamp efter mästerskapet. Men matchen mot Uruguay kom att förändra inte bara hans karriär, utan hela hans liv.

– Min far blev korsfäst, berättar adoptivdottern Tereza. Han fick inte de pengar förbundet lovat, han kastades in i elden. Det var inte bara Barbosa på planen, det var tio andra spelare också.

Efter finalen valde Barbosa att isolera sig i sitt hem, utan att träffa besvikna människor eller att läsa tidningarna i vilka han sågades. Genom en lagkamrat fick han dock höra rykten om att det fanns människor som planerade att bränna ner hans hus, och Barbosa tvingades att lämna det för en tid.

Livet blev aldrig sig likt för Barbosa. Under resten av sin karriär buades han ut när han spelade sina klubblagsmatcher, och efter karriären nekades han både tränaruppdrag och kommentatorsjobb. Han utsågs till VM:s bäste målvakt, men det var det ingen som brydde sig om. Istället blev han för evigt ihågkommen som den skyldige till en nationell katastrof.

Det fanns ändå de människor som ville Barbosa väl. En dag var det dags för Maracanã att byta ut sina föråldrade målstolpar av trä. Den ansvarige ville visa sin uppskattning för Barbosa, och som en symbol över hur väl han alltid vaktat målet i alla år, gav han honom stolparna. Barbosa eldade upp dem.

---

Läker tiden alla sår?

Tiden läker alla sår, brukar man säga, men ibland kan det nog röra sig om väldigt lång tid. När Barbosa en dag var och handlade mat 20 år efter sitt livs misstag, fick han erfara att han kanske aldrig skulle bli förlåten, att detta minne skulle hemsöka honom genom generationer av människor. En mor fick syn på honom i affären, och pekade ut honom för sin son: ”Titta. Han är mannen som fick hela Brasilien att gråta.”

När Brasilien senare förberedde sig för VM 1994, nästan ett halvt sekel efter finalen mot Uruguay, visade det sig att ärren satt kvar än. Barbosa begav sig till Brasiliens träningsanläggning, i avsikt att hälsa på och ge sina lyckönskningar till laget. Så blev det inte. Han fick veta att han inte var välkommen, då ledningen var rädd att han skulle föra med sig otur.

– I Brasilien är det längsta straffet du kan få för ett brott 30 år. I 43 år har jag nu betalat för ett brott jag inte begått. Till och med en kriminell blir förlåten när han har avtjänat sitt straff. Men jag har aldrig blivit förlåten.

Efter att Barbosa blev oönskad i landslaget, fick svarta spelare det svårare generellt i Brasilien. De drabbades lättare av kritik än vita spelare, och man blev mer försiktig med att ge dem chansen. Så småningom förbättrades situationen, med undantag av en position. Det dröjde nämligen hela 56 år innan en svart målvakt, Nélson Dida, vaktade kassen i en VM-match igen. Dida tyckte att det var dags att förlåta.

– Barbosa gjorde mycket för laget men sen behandlades han som skräp efter matchen. Han utsågs trots allt till VM:s bäste målvakt, han gjorde mycket för brasiliansk fotboll. Det är viktigt att peka ut de bra saker han gjorde.

---

Barbosa tillbringade sina sista år i Praia Grande, en liten kuststad där han slapp bli igenkänd av alltför många. Han levde på 730 real, motsvarande 2000 kronor i månaden, och bodde ensam sedan hans fru dött i cancer. Det där ögonblicket mot Uruguay var honom ständigt närvarande.

– Jag tänker på det målet hela tiden, säger Barbosa. Till och med när jag sover, då drömmer jag om målet. Jag har spelat upp det i mitt huvud tusentals gånger.

Var misstaget i själva verket så stort? Ghiggia hade slagit ett inlägg från samma position vid ett tidigare skede av matchen, vilket resulterat i ett mål, och han förväntades nu göra om aktionen. Sett till hans läge hade ett inlägg egentligen varit det mest lämpliga, och då bör en målvakt vänta sig det.

– Tekniskt sett gjorde Ghiggia fel sak och det fungerade. Jag gjorde det rätta och det misslyckades. Vissa accepterar min förklaring, andra inte. Oavsett om det var mitt fel eller inte, finns det inget sätt att gå tillbaka i tiden.

Bland allt detta missnöje och avsaknad av förlåtande, finns det trots allt en man som aldrig beskyllt Barbosa för det insläppta målet. Han är gammal nu, men inför VM i Brasilien 2014 ställde han ändå upp på en intervju.

– Jag och Barbosa var vänner. När våra klubblag mötte varandra, var han alltid den bäste spelaren på planen.

Mannen som talar är Oberdan Cattani, han som innehade platsen i Brasiliens mål innan Barbosa tog den ifrån honom.

Cattani var på Maracanã och såg Brasilien låta VM-pokalen glida ur deras händer, men han såg något annat än de flesta andra brasilianarna. Cattani hade bevittnat ett kollektivt misstag, en hel lagdel som felade. Inte en ensam målvakt.

– Jag var på matchen. Jag grät hela vägen från Rio tillbaka till São Paulo. Men det var försvaret som misslyckades. Han var inte skyldig – inte Barbosa.

Brasilien skulle få chansen att revanschera sig, när VM alltså återigen arrangerades i deras land, år 2014. Det hela slutade i en katastrof och ett uttåg med 1–7 i semifinalen, landslagets största förlust någonsin.

Den här matchen fick Barbosa bevittna från himmelen, och kanske innebar den att han slutligen blev förlåten, 14 år efter sin död. Själv hade han åtminstone varit en silvermedaljör, inte råkat ut för en förnedring av detta slag.

Barbosa skulle inte längre hållas som ensamt ansvarig över att ha fått hela Brasilien att gråta. En sexmålsförlust är dessutom svår att klandra en enskild spelare för, så Barbosas förbannelse skulle inte behöva gå i arv. Tiden hade äntligen låtit såret läka.

EMIL SANDBERG ✉

Källor:
The Guardian
ESPN
These Football Times
FIFA.com
World Soccer
Soccer in sun and shadow – Galeano, Edward

Mer långläsning:

• Mobutu – Diktatorn som kontrollerade Zaires landslag
• Antonio Cassano – Damer, mat och kort stubin